Självbetjäning
införs

Att handla matvaror 1950 var betydligt mer omständligt än idag. Affärerna var utformade så att kunden fick vänta på sin tur och därefter bli expedierad. De begärda varorna vägdes upp och paketerades allt efter önskemål.

Det var väldigt få varor som såldes färdigpaketerade. Dessutom fick man gå till flera olika affärer eftersom butikerna var specialiserade på t.ex. mejeri, kött eller torrvaror. Till detta kan tilläggas att väldigt få hushåll hade kylskåp, vilket gjorde att man var tvungen att handla dagligen.

Vid slutet av 1940-talet började det dyka upp affärer där kunden fick plocka ihop sina egna varor, vilket var något helt nytt. Flertalet kunder som provat det nya sättet tyckte det var mycket bra. Köpmännen som byggt om sina butiker var mer än nöjda, men motståndet och tveksamheten var stor bland dem som hade traditionella butiker. ICA ville att deras medlemmar, köpmännen, skulle gå över till denna nya butiksform eftersom den ofta ledde till en försäljningsökning som förstås även gynnade det centrala ICA i slutändan.

Vid ICAs kongressmöte 1953 blev köpmannen Sture Lindberg ombedd att berätta om sina erfarenheter. Han hade en självbetjäningsbutik (SB) sedan ett par år tillbaka och skulle berätta hur han genomfört sin omläggning. I publiken satt mestadels andra köpmän.

STURE LINDBERGS ERFARENHETER

Lindberg berättade hur de arbetat för att få kunderna nyfikna på ombyggnaden av butiken. De hade använt reklamblad där de talade om att ”vi öppnar på torsdag och håller på som bäst att fylla butiken med varor”. Det fanns bilder på hur butiken skulle se ut i reklambladet. Även var de olika varorna fanns i butiken stod utsatt. Reklambladen delades ut i början på veckan. Och nyfikenheten blev väckt. Det kom människor varje kväll för att titta på förvandlingen.

Lindberg berättade att på dagen var han litet av varje, snickare och hantverkare. Men vid sextiden på kvällen snyggade han till sig och satte på sig en ren skjorta och bjöd folket att komma in och titta. Detta gav honom en chans att förklara hur en butik av detta slag fungerade. Han visade dem runt och demonstrerade var de olika varorna skulle stå, samt berättade att det först och främst var för att förbättra för sina kunder som han ställde om till självbetjäning. Detta gjorde att kunderna kände sig säkrare med hur det nya systemet fungerade samt litet favoriserade – och därmed antagligen mer villiga att gå dit och handla när butiken öppnat.

Lindberg påpekade även att man inte skulle underskatta den muntliga reklamen. De som stod för matinköpen vid denna tid var husmödrarna, som vi idag kallar hemmafruar. När husmödrarna varit och tittat i butiken berättade de troligen för sina väninnor om det dagen därpå vid elvakaffet. Väninnorna blev förstås nyfikna och begav sig själva iväg för att titta på denna omtalade butik samma kväll. På så vis mångdubblades effekten.

När sedan kunderna kom till butiken för att handla fick de en liten karta. Den visade var de kunde finna alla varor. Lindberg arbetade hårt för att få kunderna att känna sig hemma i denna nya typ av butik, vilket också medförde att de kände sig litet privilegierade. Och det är viktigt om man vill att de skall återvända.