Reseskildring från
krigets Tyskland

Reseberättelser är något av det mest fascinerande man kan hitta i ett företagshistoriskt källmaterial. I Harald Mörcks skildring av Tyskland under andra världskriget får vi till exempel höra om hur hans sällskap, istället för att söka sig ner i skyddsrummet, äter en elegant supé och beskådar Hamburgs bombning på andra sidan fönsterrutan.

Man förnam ibland stridens hetta och intensitet genom skakningarna i husets grundvalar. Ingen sågs emellertid rädd eller besvärad. Också en sorts tragik – liknöjdhetens. Samtidigt och ej långt avlägset kämpade måhända många människor en hård kamp för sina liv bland spillrorna av sina hus eller mot eldlågornas slickande heta slingor. Sådant hände flera nätter.

Denna skildring av hur det kändes att sitta på ett hotell i Hamburg 1940 samtidigt som brittiska bombplan fällde tonvis med bomber över staden, ges i en reseberättelse skriven av Harald Mörck, en av de mer framträdande personerna i ICAs historia. Reseberättelsen finns bevarad i ICA Hakons arkiv hos Centrum för Näringslivshistoria.

Harald Mörck var en av männen bakom grundandet av Hakonbolaget (AB Hakon Swenson) 1917 i Västerås, ett av de fyra bolag som bildade ICA 1938. Han blev också Hakonbolagets vd mellan 1949 och 1954 och innehade under resten av sitt yrkesliv höga befattningar i olika ICA-företag. Fram till vd-tillträdet reste han i egenskap av inköpsansvarig regelbundet till Tyskland för att besöka varumässor och knyta kontakter inom handeln. Under mellankrigstiden imponerades den svenska handeln storligen av tyska varumässor där ”allt av det civila livets behov” kunde uppbådas. Även i september och december 1940, mitt under brinnande världskrig, befann sig Mörck på resande fot i Tyskland, sannolikt i detta ärende.

BOMBERNA FALLER!

I Hamburg blev vistelsen dramatisk. Första natten inleddes britternas vedergällning för Coventrys förstörelse. En ”upplevelse”, enligt Mörck, som räknade antalet anfallande bombare till över hundratalet. Anfallen inleddes vid åttatiden på kvällen och pågick fram till ett på natten. Även den efterföljande natten beskrivs som ”svår för hamburgaren”. Men, skriver Mörck, ”därefter kommo tre nätters lugn en suite”. Det var dock ovissheten som skapade den värsta nervositeten – att bara sitta undrandes och vänta. Pragmatism tycks dock ha präglat människorna i den svåra situationen:

Skyddsrummen i t.ex. vissa hotell ha gjorts till angenäma och trivsamma nästen. Så var fallet i hotell Vier Jahrszeiten, där författaren bodde under vistelsen i Hamburg. Dit kom också de mera burgna stadsborna för att äta men framför allt för att dricka vin och alla möjliga drinkar. Beställningarna måste emellertid vara undanstökade före alarmet, men förtärandet kunde ostört fortgå under brinnande luftstrid. Sorlet borttog oftast dånet från luftvärn och krevader.

STORSLAGET SKÅDESPEL TILL MIDDAGEN

Människors försök att stänga ute bombkrigets fruktansvärda realitet för att få det vardagliga att förlöpa så obehindrat som möjligt, återkommer Mörck till flera gånger. Bland annat skildras hur han tillsammans med några tyska vänner tillbringade en kväll i ”hotellets trevliga och bekväma bar, vilken samtidigt tjänstgjorde som skyddsrum”. Under de häftigaste flyganfallen förhindrades barens gäster av vakter att förflytta sig en trappa upp till något av de eleganta sällskapsrummen. Men så snart vakterna avlägsnat sig strömmade människor ut ur sina gömställen:

Somliga voro trötta och ville söka upp bekväma soffor och stolar att vila i. Andra ville kanske av andra skäl röra på sig. En tredje part ville kanhända blott känna sig fri, sedan tvånget från vakternas sida lättat. Flera av dessa personer satte sig sedan helt enkelt framför de stora, breda fönstren utåt gatan, vilka naturligtvis voro mest utsatta för splitter. Andra somnade i sina bekväma stolar.

Närmast absurd är skildringen av hur en middag ordnades med luftvärnseld som kvällens huvudattraktion:

Författaren med sällskap hade icke hunnit beställa middag, när flyglarm gavs. Vi skulle blivit utan mat, om icke en av hotellets ledande män hittat på utvägen att föreslå supé för fyra i författarens sovrum. Erbjudandet accepterades med glädje och entusiasm av alla fyra. På min fråga, om vi icke på så vis utsatte oss för onödigt stor risk, svarades med enkel gest: ”I gengäld kan vi kanske bättre komma åt att titta lite närmare på det storslagna skådespelet i luften”. Innan den gemytliga supén var slut, utropade en av damerna i sällskapet: ”Det måtte väl icke blåsa faran över än, ty vi äro ju icke färdiga ännu, och vi ha ju så trevligt”.