Mjölkförpackningens
historia

Minimjölk, lättmjölk och vanlig mjölk i sin röda pappkartong finns numera både i livsmedelsbutiker och på bensinstationer. Så var det inte för drygt femtio år sedan, då mjölken inte fick säljas med andra varor utan endast i särskilda mjölkbutiker. Mjölken var länge en problematisk handelsvara, en kylvara med kort hållbarhet, men under decennierna kring 1900-talets mitt skedde en snabb och revolutionerande utveckling av mjölkdistributionen

LÖSVIKT I MJÖLKBUTIKEN

Under 1930-talet eller tidigt 40-tal fick man gå varje dag för att handla mjölk i en medhavd bleckflaska, ofta försedd med en behållare upptill för grädden. I mjölkbutiken förvarades mjölken i stora stålmjölkflaskor som hölls kalla i rymliga kar fyllda med is. Vi som var små på den tiden fascinerades alltid av mjölktanternas precision i deras pricksäkra sätt att fylla mjölkflaskan. En snabb rörelse rakt upp i luften med måttet, vände och mjölken rann ner i bleckflaskan. De spillde aldrig.

De första enlitersflaskorna av glas lanserades 1938 av Mjölkcentralen, men kunderna var konservativa och lösviktsförsäljningen fortsatte långt in på 1940-talet. Då hade också fler kunder tillgång till kylskåp som var bättre dimensionerade för dessa. De första glasflaskorna tillslöts endast med en bit virat papper, och först när flaskorna fick plomberade stanniolkapsyler, i olika färger beroende på kvalitet, kunde de säljas i den vanliga matbutiken. Glasflaskorna hade dock nackdelar, de var tunga och skulle diskas med flaskborste och sedan returneras till butiken.

TETRAN KOMMER

Ett stort steg i utvecklingen var Tetra Pak, den plastbelagda pappförpackningen i tetraederform som lanserades i mitten på 1950-talet. Denna mjölkförpackning slog igenom i takt med matbutikernas övergång till självbetjäning och snabbköp. ”Nu får alla sälja mjölken”, skrev den interna ICA-tidningen 1956.

Ruben Rausing i Lund, som hade börjat sin globala förpackningskarriär med en mjölpåse redan på 1920-talet, hade grubblat länge på hur man skulle kunna lösa problemet med den komplicerade mjölkdistributionen. Rausings unga laboratorieassistent Erik Wallenberg kom fram till att ett plastbelagt papper i rulle som kunde formas till en tub, fyllas med mjölk och sedan förseglas till förpackning i en oavbruten följd. Denna världsnyhet var både rationell och hygienisk. Rausing tog patentet i sitt namn men det var Wallenberg som stod för uppfinningen. (Mer om Wallenberg kan man för övrigt läsa på Tekniska museets webbsajt.)

MER PRAKTISKT FORM

Ett problem var dock att ”tetran” skvätte och var både svår att öppna och placera i kylskåpet. Många hårda ord fälldes över spilld mjölk, och dagstidningarna gav tips om hur man skulle stapla dem i kylskåpet. I början av 1960-talet kom den amerikanska mjölkförpackningen Pure Pak i fyrkantig kartong, som var lättare att förvara, och år 1963 kom fyrkantiga Tetra Brik, numera med eller utan skruvlock. Tetran lever dock kvar, bl.a. i de små gräddförpackningar man brukar få på flyget, en påminnelse om att det faktiskt var denna trekantiga förpackning som lade grunden till en viktig svensk exportindustri.

Framtiden? Utanför livsmedelsbutiken i en liten schweizisk by står numera en ”mjölkmaskin”. Ett mynt i myntinkastet och man kan köpa färsk mjölk dygnet runt i medhavd mjölkkanna. Mjölken är hållbar i tre dagar och levereras från lokala bönder. Är detta ett framtidstecken? En återgång till den gamla lösviktsförsäljningen av mjölk som inte har transporterats långtifrån?