Konflikt om Wibjörns
”vanhedrande leverne”

Den enda riktigt öppna konflikt som kan spåras mellan Hakonbolagets grundare Hakon Swenson och Eolbolagets vd Emil Clemedtson inträffade i december 1950.

Konflikten, som uppstod utifrån en schism inom Nordsvenska Köpmanna AB (NS), är intressant att belysa av flera orsaker. Dels för att den säger något om skillnaden mellan olika ledarstilar och företagskulturer, dels för att den fick en dramatisk avslutning i och med att Nordsvenskas dåvarande vd Bengt Karlsson begärde avsked från sin post. Men kanske framför allt för att den speglar ICAs grundläggande intressekonflikt: den mellan grossist och detaljist.

Vanhedrande leverne

Bakgrunden var att en disponent i Nordsvenska, Erik Wibjörn, 1950 avskedades av NS-styrelsen med vd Bengt Karlsson i spetsen (och vid den här tiden även bestående av Emil Clemedtson) till följd av ett ”vanhedrande leverne” som enligt styrelsen ”skadat NS anseende”. Det vanhedrande levernet skall ha bestått av ”sexuella förvillelser” samt att Wibjörn sades ha en ”ojämn spritkurva”.

Av ett brev till Hakon Swenson framgår att Wibjörn själv inte ansåg sig vara någon alkoholist, samtidigt som han trots allt konstaterade att ”spriten ställt till tråkigheter”.

Av ett brev till Hakon Swenson framgår att Wibjörn själv inte ansåg sig vara någon alkoholist, samtidigt som han trots allt konstaterade att ”spriten ställt till tråkigheter”. Gällande den ”sexuella förvillelsen” menade han att ”kvinnohistorien är en episod, som ingen behöver räkna med att den skall upprepas”.

Förtroendebrist för förtroenderåd

Därvid hade kanske allt varit gott och väl om inte Nordsvenskas förtroenderåd (som var en löst knuten association av köpmän, tillika aktieägare) ställt sig bakom Wibjörn och till NS-styrelsen krävt att uppsägningsbeslutet skulle återtas. Förtroenderådet sade sig inte försvara Wibjörn i sak, men hävdade att avskedandet borde ha underställts förtroenderådet innan det skedde. Att så inte var fallet kunde, menade man, inte tolkas på något annat sätt än bristande förtroende för förtroenderådets arbete från styrelsens sida.

Som ett resultat meddelade därför 9 medlemmar den 4/12 1950 till vd Bengt Karlsson, att de till följd av schismen ansåg sig nödgade att avgå. Dessutom informerades Hakon Swenson om beslutet trots att denne formellt sett inte längre uppbar någon beslutsposition inom ICA-rörelsen.

Vem bestämmer?

Vad som ställdes på spets var således vem som egentligen hade makten inom företaget. Var det företagsledningen, d.v.s. grossisten – eller aktieägarna, d.v.s. detaljisterna – som i realiteten styrde företaget? Hakon Swensons idé kan sägas vara demokratisk i den meningen att han ansåg att det var aktieägarna/detaljisterna som VAR bolaget. Det är mot den bakgrunden Swensons beslut att ställa sig bakom förtroenderådet (och alltså mot Clemedtson) i denna fråga ska ses.

Emil Clemedtson hade delvis en annan syn på saken. Som gammal militär tycks han inte varit främmande för deviser som ”inte tänka, blott blint lyda, när överordnad befaller”, om det verkligen gällde. Han hade visserligen samma mål som Swenson men ansåg att det var ledarens person och gärningar som var utslagsgivande för att bibringa detaljisten känslan av att ha grossisten med sig.

Mycket talar för att, den i Östersund verkande köpmannen, Henrik Norström träffade huvudet på spiken då han i ett brev till Hakon Swenson den 14/12 1950 förde fram tesen ”att de som fått övertaga ett grosshandelsföretag, vilket vuxit fram efter den gamla grosshandelsmentalitetens mönster, ha svårt att finna sig i en inblandning från utomstående…”. De Norström åsyftade med detta uttalande var alltså de karismatiska ledarna för Eol och NS, Emil Clemedtson, Karl- Erik Karlsson-Kyhlstedt samt Bengt Karlsson.

Swensons och Clemedtsons replikskifte

Trots att Hakon Swenson pensionerat sig året innan blev han alltså indragen i detta drama. I ett brev från den 15/12 1950 tar han ovanligt skarpt till orda och förlägger hela ansvaret för den uppkomna situationen på Emil Clemedtson. Anledningen till detta var att han menade att Clemedtson varit väl medveten om de dåliga samarbetsförhållandena, både internt och externt, som förelåg inom Nordsvenska, då Clemedtson accepterat att ingå i NS-styrelsen. Tydligen ansåg han inte Clemedtsons auktoritära ledarstil vara bästa medicinen mot dessa missförhållanden.

Clemedtson replikerade å andra sidan att Hakons inblandning ”för samarbetet inom ICA” var synnerligen olämpligt. Inte nog med att Swenson desavuerade Nordsvenskas styrelse, som var vald i vederbörlig ordning av köpmännen inom Nordsvenska, dessutom satte han sig ”upp till myndighet” helt utan befogenhet. Brevväxlingen avslutades aldrig och tråkigt nog tycks de gamla ICA-kämparna inte heller uppnått någon försoning innan Clemedtsons bortgång två år senare.

Bengt Karlsson lät den 30 januari 1951 definitivt meddela sin avgång som vd för Nordsvenska Köpmanna AB.