ICA AB

ICA-rörelsens grundare Hakon Swenson var grossist och perspektivet från början var att knyta detaljhandlarna, från början mest lanthandlare, närmare till grossisten i en svår tid. Men med åren flyttades tyngdpunkten i denna allians mot större köpmannainflytande och ett intimare inköpssamarbete.

HALV FUSION

Modellen från år 1938 med det gemensamt ägda Inköpscentralernas AB ICA och den ideologiska förbindelselänken ICA-förbundet för de fyra regionala inköpscentralerna var inte den självklara eller enda tänkbara. Det var en lösare samordning än vad många önskat även om inköpscentralerna nu tecknade aktier i varandra för att befästa samhörigheten.

Att “fusionen” bara gick halvvägs berodde på att grundaren Hakon Swenson, som var självskriven chef för ett nytt jättebolag inom partihandeln, värjde sig för tanken. Dels fruktade han att medlemsengagemanget skulle bli lidande, dels befarade han att de finansiella och personella påfrestningarna skulle bli svåra. Själv hade han vid denna tid hunnit bli 62 år gammal och hälsan var sviktande.

INKÖPSCENTRALERNAS AB ICA

Den 6 februari 1939 konstituerades Inköpscentralernas AB, ICA och på den långa föredragningslistan från mötet har mötesordföranden Rudolf Liwendahl prickat av punkterna en efter en. Här diskuterades allt från aktiekapital och anslutning till grossistförbundet till smärre löpande frågor som chokladföretaget Mazettis framstötar om priser eller nytt märke för flugsmällare. Ett 40-tal ärenden avhandlades, vilket visar att nya ICA redan från början fick en aktiv roll.

NYA ICA-FÖRETAG

Det dröjde heller inte så länge förrän nya företag med ICA i namnet dök upp med ICA Förlaget och ICA Industrier år 1942, snart även ICA-Restauranter samt ICAs Frukt och Grönsaker. Och tanken hos ICAs förste vd Eric Andersson, rekryterad 1941 från KF, var säkert att förvandla företaget till holdingbolag i en koncern med regionbolagen som dotterbolag. Men de starka cheferna för de regionala bolagen motsatte sig detta och Hakon Swenson ville inte ens att samtliga gemensamt ägda företag skulle ligga under ICA AB.

Eric Andersson fick ersättas med en ny chef som var beredd att bara vara en bland fem jämlikar. Men det dröjde två år efter Anderssons avgång 1945 innan någon ny person vågade anta den svåra posten och då var det den mycket erfarne och eftersökte Gustaf Kollberg, som efter att ha ansvarat för hela den svenska krigsransoneringen och därvid blivit något av en folkhjälte, hade en helt annan auktoritet i samtalen med Hakon Swenson och de andra regionbolagsdirektörerna än sin föregångare

TILLVÄXT

Slutet av 1940-talet var en utvecklingstid för ICA-rörelsen. Hakonbolaget gick allt bättre sedan man 1948 infört “Hakonsgiven” som förändrade formerna för inköpscentralernas försäljning och distribution till detaljhandlarna. Nu formades gradvis en verklig samordning mellan handlarna och partiledet. De andra regionbolagen tog snart efter. Eol befann sig i en expansionsfas, fördubblade sin försäljning på några år och expanderade så man täckte hela västra och södra Sverige. SV fortsatte sin expansion i Östergötland och infogade Gotland i sitt område, även om man fick finna sig i att bli omsprungna av Eol. Nu täcktes hela Sverige av någon av de fyra inköpscentralerna. Endast Nordsvenska hade stora svårigheter.

Även ICA AB:s verksamhet växte kraftigt. Under Gustav Kollbergs femton år vid rodret. Dotterbolaget ICA-förlaget startade allt fler tidningar, växte i bokutgivningen, drog igång ICA Provkök och ICA-skolan. ICA-restauranger blev en av Sveriges största restaurangföretag. ICA Frukt och Grönt expanderade. Flera tillverkningsindustrier köptes av ICA AB för att säkra varuförsörjningen, även om kafferosterier och bagerier länge låg kvar under de enskilda regionbolagen.

Ännu var det dock inte ICA-handlarnas verkliga guldålder, utan Kooperativa Förbundet och varuhusföretagen Turitz (med EPA) och Åhléns (med Temp0) stod på 1950-talet ännu för det mest dynamiska i detaljhandeln. ICA släpade efter när det gällde självbetjäning.

EXPANSION

I mitten av 1960-talet skedde ett konsortieavtal mellan de tre kvarvarande regionbolagen. Såväl ICA AB som ICA-förbundet fick därmed större inflytande i ICA-rörelsen. Nu blev handlarna anslutna till ICA-förbundet istället för respektive inköpscentral och ICA blev namnet på samliga anslutna butiker.

Vid denna tid börjar rörelsen systematiskt byggas ut och en verklig scenförändring sker i detaljhandelsbranschen, där ICA blir den ledande aktören medan varuhusen och KF får känna sig förbisprungna. Därefter blev det ICA som hittade de ”rätta” butiksmodellerna först – den medelstora områdesbutiken och den större Kvantumenheten med parkeringsmöjligheter och lågprisprofil. 9.000 enskilda små handlare skulle med tiden bli drygt 3.000 större. Det var nödvändigt för organisationen att engagera sig i ägandet och finansieringen.

ICA-rörelsen köpte (via regionbolagen) också alla kedjor som blev till salu: klassiska Norrmalms i Stockholm, Kärnbutikerna i Värmland, Sagabutikerna i Göteborg och ett tiotal andra ute i landet blev ICA-handlare.

ICA AB

Med ombildandet av Inköpscentralernas AB ICA till ICA AB 1972 genomfördes en koncernstruktur med detta holdingbolag i toppen. De tre regionbolagen Hakon, Eol och Essve blev nu plötsligt dotterbolag och för första gången blev vd-posten i ICA AB viktigare än den i Hakonbolaget. Den yttersta makten hade förskjutits från Västerås till Stockholm, även om regionbolagens chefer fortfarande betonade sitt oberoende och tog sig friheter som få andra dotterbolag skulle göra. Det skulle behövas fler organisationsförändringar för att göra ICA till ett företag. Den nya strukturen befäste också handlarnas makt över denna “motkooperation”.

ICA gick under 1980-talet in i andra detaljhandelsbranscher med konfektionskedjorna Lindex 1982, Gulins 1988 och postorderföretaget Ellos samma år, samtidigt som man tog allt fler marknadsandelar i detaljhandeln.

ICA 1990

Om man ser strikt juridiskt till organisationsnummer så kan historien om samarbetsbolaget Inköpscentralernas AB ICA (senare ICA AB) sägas ta slut 1990, då bolaget formellt upplöstes i omorganisationen ICA 90. I realiteten var det dock de gamla regionbolagen som sögs upp i det centrala ICA. All verksamhet blev till en enda koncern under moderbolaget ICA-handlarnas AB – den fusion som Eric Andersson m.fl. velat se redan på 1940-talet blev således ett faktum. Sedan dess räknar man också Hakonbolagets tillkomstår 1917 som hela ICA-sfärens stiftelseår.

Efter ytterligare ett namnbyte till ”ICA Ahold”, efter att holländska Royal Ahold gått in som storägare 2000, kom moderbolaget i ICA-koncernen snart återta sitt gamla namn: ICA AB.