Eskil Klingén
– vd Nordsvenska

”Nordsvenska Köpmanna AB söker Verkställande Direktör” kunde man läsa i tidningarna 1951. Nordsvenskas vd sedan endast fyra år, Bengt Karlsson, hade aviserat sin avgång efter en svårlöst schism inom ledningen. Nu var det bråttom att finna en ny chef. Lönevillkoren var goda, men fordringarna också stora. Det behövdes en god organisatör och branschkunnig affärsman till posten. Valet föll på Eskil Klingén.

Västgöten Klingén fick smak för affärslivet redan i sin fars speceriaffär, som han sedermera övertog. I början av 1940-talet lämnade den drygt trettioårige Klingén hemtrakterna för Alingsås där han blev ombudsman i Västergötlands köpmannaförbund. Ytterligare några år senare flyttade han till Västerås som chef för AB Köpmannatjänst, ett ICA-företag som sysslade med butiksinredningar.

Bodde på jobbet

Hur förberedd Klingén var då han 1951 kom till Östersund är svårt att veta. För det var inte ett problemfritt företag han fick ta över. En svårhanterlig och dyrbar distributionsapparat och dålig uppslutning bland Norrlands handlare hade länge tärt på företagets ekonomi. Klingén sökte styra norrlandsskeppet efter bästa förmåga, men problemen såg inte ut att ge vika. Under åren som vd tog han knappt ut någon semester. Istället arbetade han hårt, bortprioriterandes den egna fritiden. Och inte blev det bättre av att han bodde i samma fastighet som kontoret.

Genom åren var han också djupt engagerad i ICA-rörelsens olika grenar. Han satt bland annat som ledamot i ICA-styrelsen samt styrelserna för ICA-förbundets förvaltningsråd, ICA-förlaget, AB Svea Choklad, ICA Frukt och Grönsaker AB och ICA Restauranger. Dessutom var han styrelseordförande för Coronabageriet AB i Sundsvall. Uppdragen var många, men Klingén hade som motto att hålla sig inom sin naturliga arbetssfär. Huruvida ordförandeskapet i Jämtlands Turistförening egentligen motsvarade detta motto ska låtas vara osagt, men det bidrog i alla fall till en positiv utveckling av den jämtländska turismen.

ALLT STÖRRE SVÅRIGHETER

Under senare delen av 1950-talet blev Nordsvenskas bokslut alltmer oroande. Styrelsens dåvarande ordförande – O.M. Andersson – ansåg situationen så pass alarmerande att han sonderade terrängen för huruvida Hakonbolaget kunde tänka sig att ta över den norrländska inköpscentralen. Hakonbolaget var intresserade, men stötte på oväntad patrull hos Klingén. Han ville bevara inköpscentralens självständighet, och fick också sin vilja igenom – tillfälligt.

Men de ekonomiska problemen fortsatte, inte minst på grund av den snabba moderniseringen och centraliseringen av detaljhandeln. Så då Hakonbolaget i mitten av 1960-talet åter visade intresse för ett övertagande, insåg även Klingén det nödvändiga med en sådan affär.

Efter fusionen med Hakonbolaget 1965 gick flyttlasset till Stockholm där Klingén erbjudits en direktörsbefattning inom ICA Centralt i Stockholm. Bara något år senare dog hans hustru Britta. Klingén arbetade kvar inom ICA till mitten av 1970-talet, då han gick i pension.

IDEALISK CHEF

Klingén har kallats varm, sympatisk och generös. Han sades ha fötterna på jorden, men utan att vara tråkig. Han var också en självkritisk man, medveten om sin egen begränsning, vilket emellertid betraktades som en styrka:

Ibland frestas man att sätta upp honom som Idealchefen, en utmärkelse som han säkert skulle slå från sig med båda händer, men /… / om man med en idealisk chef menar en människa som har kunskaper tillräckligt för att inte behöva bekymra sig om prestige, vidsynthet och klokskap nog att kunna lyssna till vad andra har att säga, då kommer Eskil Klingén idealet nära.