Eol från grundandet
till 1952

Börsras och Kreugerkrasch. Under första hälften av 1930-talet genomgick Sverige, liksom övriga västvärlden, en depression. Den ekonomiska situationen för privatägda butiker var svår.

Kooperationen och kedjeföretagen klarade sig bättre genom sina möjligheter till stordrift. I värsta fall riskerade den enskilda detaljhandeln att konkurreras ut – särskilt livsmedels och lanthandlarna var i riskzonen. Även grossisterna oroades av situationen.

HAKONBOLAGET LJUS I MÖRKRET

Men det fanns hopp. Framgångarna för den mellansvenska inköpscentralen Hakonbolaget, en grossistfirma där handlare var delägare, hade visat att en nära samverkan mellan detaljist och grossist lönade sig.

I Göteborg började diskussioner om ett sådant samarbete på allvar föras 1934. Men att Hakonbolaget skulle utöka sitt verksamhetsområde till västkusten ansågs orealistiskt – bland annat var det svårt att effektivt distribuera varor över längre sträckor. Bättre vore att ge handlarrna inflytande i ett grossistföretag som redan var etablerat i Göteborg. Blickarna föll på väletablerade Ekström & Lefflers AB som bildats redan 1827.

FORTSATT DISKUSSION

När planerna blivit så här pass konkreta behövdes kunskaper om hur samarbetet kunde organiseras i bolagsform. Därför involverades Hakonbolagets grundare och vd, Hakon Swenson, 1936 i diskussionerna.

Länge diskuterades ett lösare samarbete mellan detaljister och grossister, men Swensons och SV:s Rudolph Liwendahls engagemang blev en av orsakerna till att detaljhandelns inflytande i den göteborgska inköpscentralen kom att organiseras genom delägarskap. En annan anledning var att man inom Ekström & Lefflers insåg att starka band mellan handlarna och det egna företaget kunde vara en stor fördel i den hårda konkurrens mellan grossisterna som rådde i Göteborgstrakten.

EOL OCH ICA BILDAS

Följaktligen blev det så att Ekström & Lefflers kom att utgöra grundstommen i det nya bolaget, vilket grundades den 16 maj 1938. Inköpscentralens namn blev AB Eol – en sammandragning av det tidigare företagsnamnet. Dessutom var en mindre grosshandlerifirma samt den lilla inköpscentralen Orust Varuinköp (som var partner med SV) medstiftare. Till vd utsågs Emil Clemedtson som haft samma position i Ekström & Leffler. Själva ombildandet genomfördes av vice vd Bengt Lundegard.

Verksamheten skulle äga rum inte bara i Göteborgstrakten utan i större delen av Sydsverige, till en början undantogs Skåne. Man siktade på att köpa upp många grossistfirmor – en åtgärd som företagits redan under Ekström & Lefflerstiden – för att bredda varuutbudet och stärka den lokala förankringen på olika platser.

I april samma år bildades det rikstäckande samarbetsföretaget, Inköpscentralernas AB ICA, av bland andra Hakon Swenson och Emil Clemedtson som företrädare för sina respektive företag.

HANDLARNA I MAJORITET

Eols aktiekapital var på 1.900.000 kronor. Grossistsidan stod för merparten, en miljon, och detaljhandeln för resten. Ändå gavs handlarna majoriteten i Eols styrelse, eftersom deras engagemang var mycket viktigt för bolagets möjligheter att hävda sig.

MISSNÖJDA GROSSISTER, NÖJDA HANDLARE

Emil Clemedtson, som var ordförande i Sveriges Grossistförbund, fick det hett om öronen under sin första tid som Eols vd. Många av hans kolleger i grossistbranschen tyckte att han hade svikit dem, eftersom han nu lät sin firma styras av kunderna, det vill säga handlarna. De långsiktiga fördelarna med arrangemanget var ännu
inte uppenbara.

Handlarna var däremot nöjda. De fick snabbt ett stort förtroende för Eol. Första gången aktiekapitalet ökade, 1941, övertecknades beloppet, trots att det pågående andra världskriget kraftigt hade minskat deras ekonomiska svängrum.

SKAKIGT, MEN FRAMGÅNGSRIKT

Efter krigsslutet 1945 ökade konsumtionen snabbt. Under åren 1947–52 fördubblade nästan Eol sin försäljning, men samtidigt slukade de allt större varulagren pengar och även kundfordringarna ökade. Bolaget var dessutom tvunget att öka utgifterna på lokalsidan. Ett vidgat utbud krävde större utrymmen och de gamla byggnaderna passade inte heller för förvaring av djupfrysta varor, som introducerades i början av 1950-talet.

Eol var nu ordentligt etablerat i Sydsverige men likviditetsproblemen oroade. När en ny vd, Carl-Axel Westberg, tillträdde 1952 stärktes greppet om ekonomin.