Butiksnätsplanering
under 60-talet

Den omedelbara efterkrigstiden, d.v.s. 1950- och 60-talen, brukar framstå som den rationella centralstyrda samhällsplaneringens guldålder. Vare sig det skulle byggas hus eller vägar gällde ett teknokratiskt perspektiv, där alla beslut skulle grundas på noggranna analyser, gärna uttryckta i statistik.

Det var en tid av expansion och urbanisering. Inom livsmedelsbranschen sjönk antalet butiker stadigt, samtidigt som det etablerades många nya och allt större butiker. Detaljhandeln koncentrerades gärna till köpcentra, väl tillgängliga för bilburna kunder.

ICA-bolagen började bygga upp kompetens dels för en översiktlig planering av tänkbara nya lägen för ICA-butiker, dels för att uppvakta stadsplanemyndigheterna att ge dem de bästa lägena. Myndigheterna uppmuntrade också den här typen av planering. Det innebar ett nytt steg i ICA-rörelsens mognad – att inköpscentralerna inte enbart tjänade sina medlemsbutiker, utan att de aktivt medverkade i etableringen av nya butiker. Många butiker hade annars inte kommit till.

Tioårsplaneringar

Hakonbolaget inledde 1960 en rullande tioårsplanering för nya butikslägen. Planen förnyades varje år och baserades på kartläggningar av alla orter med minst 1 000 invånare. Undersökningarna skulle besvara frågor som: Vilka livsmedelsbutiker fanns? Hur stora var de? Hur stor var köpkraften i området? Vilken framtida bebyggelse skulle tillkomma? I planeringen för lokala butiker i tätorter delades orten upp i naturliga områden avgränsade av barriärer som järnvägar och berg. Det gällde att finna områden som åtminstone fotgängare naturligt höll sig inom för att handla. Samtidigt innebar det större bilberoendet att man fick räkna med att en och annan åkte in till centrum för att handla, eller till en stormarknad utanför stan. Vissa landsbygdsbor kom in till stan för att handla. Därför togs hänsyn till större trafikleder.

Ofta var det så att etableringen av en ny stormarknad eller större butik innebar att flera äldre butikers underlag sjönk. Exempelvis förhandlade SV under 1960-talet med Norrköpings stad om att få anlägga storbutiker vid såväl södra som norra infarterna. Även Konsum var intresserade. Staden ville dock slå vakt om de befintliga butikerna och trodde att de nya stormarknaderna skulle försämra närservicen. SV:s planer i Norrköping förverkligades inte under 60-talet.

STORA KAPITALINVESTERINGAR

Eol upprättade i slutet av 1950-talet liksom Hakonbolaget en särskild butiksplaneringsavdelning. Vice vd Eric Öfverström uttrycker sig angående butiksnätsplaneringen vid en chefskonferens 1958:

…underlag måste utredas och förutsättningar måste prövas mycket noggrant eftersom det numera krävs så stora kapitalinvesteringar vid de nyetableringar som nu göres. Konkurrensen om butikslägena är hård och det är som regel förenat med mycket arbete och ofta med ett speciellt kunnande att komma över dessa lägen.

HÅRD KONKURRENS

Detta var vid en tid då Kooperationen a priori fick hälften av alla nya lägen för livsmedelsbutiker och allmännyttiga och bostadskooperativa företag anvisades 60–70 % av den mark som skulle bebyggas. ICA hade fortfarande att övertyga stadsplanerarna om att de kunde vara minst lika bra samarbetspartners som KF, Tempo och EPA.

I de fall där en helt ny ort skulle bearbetas av butiksplaneringsavdelningen på Eol, togs kontakter med både stadsplanechefen och fastighetschefen i kommunen för att få en bild av var bostäder, trafikleder och affärer planerades. I synnerhet fastighetschefen var viktig, då staden eller kommunen själv brukade äga marken, där det nya området skulle byggas.