Anders Pers minns
Swenson, Thörnlund och Wijk

Sånt glömmer man aldrig

Min farmor som hade kommit till Västerås från en ganska fattig by mellan Mora och Sollerön led en smula av värk i ena benet. Det märktes egentligen inte när hon gick.

En förmiddag när hon var på väg hem till Djäkneberget kom Hakon Swenson gående på andra sidan Stora Gatan. Han fick syn på farmor, sneddade över gatan, tog henne i hand och hörde sig för hur det var med hennes ben. Det glömde farmor aldrig.

Om Carl-Hakon, som var Hakons son, visste jag en sak när jag var grabb. Att han hade en midnattsblå frack. Gissningsvis den enda i Västerås.

När jag blev vuxen märkte jag att han också hade utrymme för olika slags människor. Det är kanske själva kärnan i ICA-rörelsen.

Uno hade utblick

Om vintrarna hände det att jag gjorde mig ett ärende så att jag kunde åka upp till Uno Thörnlund och titta ut över Mälarisarna från hans rum högt upp i Hakonshus. Makalöst.

När jag klev in brukade han sitta i telefon och ringa runt till ICA-handlare som han var kompis med och fråga hur extrapriset på kaffet hade slagit. Det var kul att lyssna.

Så slog han upp en kopp och ibland hittade vi på saker. Uno fick en att tro på sina egna idéer. Han skrev ner några ord på en papperslapp som han vek ihop och en vacker dag blev det nåt av de där orden. Alldeles utan projektgrupper. Inga farthinder, tack.

Uno ville att unga handlare skulle lära sig att Amerika är en demokrati, där det går att slå sig fram och där man kan hämta hem goda idéer.

En gång fick Mona och jag guida ett ICA-gäng som Uno hade flugit ut till Kalifornien för att snappa upp nyheter i butikerna. De sög i sig allt de såg och allt de hörde. Frågade och fick svar. Christer Åkerberg var med. Han hade just fått stipendium att läsa amerikansk dagligvaruhandel vid University of Southern California. Helt i Unos anda.

Glädjen i Amerika delade Uno med många ICAledare i sin generation. Roland Fahlin ordnade varje år en middag när årets svenskamerikan kom till Stockholm. Sånt ger karaktär åt en samling handlare.

SÄLJ!

– Det där lyxåket ska inte kunderna och vi betala!

Anders stod upp och pekade från sin kommandobrygga ner mot parkeringsplatsen bakom Hakonshus. En mäktig svart BMW gled just in bland vardagsbilarna.

Den innehöll en fabrikant som nu hade förlorat slaget om pris och volym redan innan han hunnit låsa bilen. Anders lät honom dessutom vänta tre kvart innan han släppte in honom. Då hade priset sjunkit genom botten.

Anders Wijk gillade inte prål som andra fått bekosta. Här hade han bestämt hela ICA-rörelsen bakom sig.

Snacka reklam går ju. Men att leva reklam är något annat. Anders levde med ICAnder och kampanjteman och extrapriserbjudanden och störtexponeringar och julgirlanger och påsktuppar året runt. Natt och dag. Hans arbetsrum var en enda butikskampanj. Inga mysfåtöljer. Inget glasbord. Bara säljmaterial i rött och gult från golv till tak.

Vi var två från VLT som fick lära oss reklamlivets allvar här i Anders tigerbur:

– Prata hälften så mycket.
– Skriv hälften så långt.
– Sov hälften så länge.
– Håll vad du lovar. I evighet. Amen.

Lasse Gustavsson och jag hade fått en öppning att jobba med Anders. Göra ett experiment med kundbearbetning mellan gondolerna. Ett kort veckomagasin på tv som gick i butikerna. Reklam och små tips. Då och då i programmet kom färska nyhetstelegram som Torsten Källberg satt i källaren hos VLT och skrev. Han hade tänkt ut ett sätt att få ut telegrammen direkt till varje butik.

Det var på kassettiden strax efter järnåldern. Eivin Johansson i Mora hade nickat ja, när Anders frågade om några handlare vill prova idén. Det räckte.

Det gick lättare att jobba för Anders om man hade några lagom uppkäftiga repliker i beredskap. Då kunde han garva så affischerna fladdrade. I tre sekunder.

Anders lärde oss en sak till om sälj: – Du måste vara djärv och noggrann samtidigt. Han kunde chansa på halsbrytande marknadsjippon med Circus Scott. Detaljerna höll han i själv. Det var enklast så. Han hade lagt alltihop i prydliga travar bakom pannan.